anti

Just another WordPress weblog

Aim for the Top: Gunbuster

Aim for the Top: Gunbuster

 För att totalt byta spår efter Gundam Wing, en ful 90-talsserie med angstiga tonåringar som huvudhjältar i ett framtida robotkrig, beslutade jag mig för Gunbuster – en ful 80-talsserie med tonårsflickor som huvudhjältar i ett framtida robotkrig. Hm. Intressant val.

Gunbuster har dock en stor fördel gentemot Gundam Wing: Serien ligger på 6 avsnitt, och behöver därmed vara rejält usel för att tråka ihjäl mig. Det lär visa sig.

Första avsnittet började, uh, lovande. Efter en panorering över giganiska mechas som gör situps, armhävningar och springer varv (uh?) möts min blick av ett par fult animerade storbystade tjejer i den läskigaste sortens 80-talsgympadräkt; kort magtröja över ett par underligt skurna trosor. Till detta vildvuxet hår i någon sorts av frisyr som knappast lär skådas den här sidan årtusendeskiftet, och studsande bröst som följer var sin gravitationskälla i sin jakt mot BH:ns grymma bondage.

Med andra ord – det finns inga tvivel om att serien är gammal. Ett youtube-klipp med introt kanske kan demonstrera min poäng.

Nåja, jag är lätt blidkad: När jag några sekunder senare hör huvudpersonen sucka trånande efter sin vackra och skickliga Onee-sama behöver jag inte ens slå på min gayradar för att den ska mäta maxdos. Fröken Onee-sama hoppar ur sin robot, håret vajar vackert (eller nåja, 80-talsanimation, remember?) i vinden, och sparkles täcker bilden. Även så huvudpersonen, som verkar dränkt i sina trånande fantasier om sin världsvana klasskamrat.

Vad serien handlar om? Öh. Bla bla folk ute i rymden bla bla huvudpersonens pappa försvunnen efter attack från rymdmonster, bla bla träna tonåringar att slåss tillbaka, bla bla bla. Inget nytt under solen. Huvudpersonen – Noriko – blir utvald till att få delta i strid trots att hon är sämst i klassen; med sig får hon självklart sin underbara Onee-sama, och resten av avsnitt ett går ut på att hon lär sig hantera den gigantiska robot hon blivit tilldelad trots att resten av den avundsjuka klassen mobbar henne.

Såja gumman, det blir nog bra till slut.

Och det är klart det blir. I en imponerande akt av “hejsan jag kan göra det omöjliga, jag är en huvudperson” bankar hennes robot skiten ur fröken mest-avundsjuk under den obligatoriska “jag ska tvinga dig att ge upp”-scenen – detta trots att Noriko bara använt sin robot i en månad och aldrig varit i strid innan. För att toppa det har hon dessutom slagit av sina skärmar eftersom all visuell input förvirrade henne. Starkt jobbat!

Nåväl. Tonårsdrama och tillhörande angst håller inte i sig i mer än något avsnitt till; serien går snart över till mer hardcore science fiction när det är dags att börja slåss mot rymdmonster. Det blir action action action, och visserligen viss drama också när vänner och bekanta dör i strid.

Inte för att de är de enda som dör; några miljarder rymdmonster får också acceptera att de är kanonmat i den här serien. Snacka om höga dödstal, men de får de ta för att de behandlar mänskligheten som virus. Ka-BOOM. Okej att några planeter eller galaxer åker med för att vi ska bli av med de jävlarna, men vad gör man inte? Eh.

En av de mer intressanta delarna i serien är hur andra vänner och bekanta växer ifrån Noriko – bokstavligt talat. Eftersom Noriko ofta rör sig i nära ljus-hastigheter i sina fighter har hon i slutet av serien fortfarande bara åldrats några år, medan alla hon lämnat kvar på jorden har, låt oss säga några fler år på nacken.

Sista avsnittet är en svartvit orgie i.. eh.. bland annat stillbilder. Kanske inte helt imponerande. Men ändå pampigt på sitt sätt, den fula animationen till trots. Och tidsförskjutningseffekten, en av mina favorit-sciencefictionmoment som alltid lyckas få mig att rysa, bidrar ändå till att jag faktiskt snyftade till några gånger under slutet. Wah.

Sammanfattningsvis: 8/10, och fasen om jag inte rekommenderar den här serien faktiskt. Men. Öh. Det finns mycket att mobba under resans gång.

RSS 2.0 | Trackback | Comment
Fatal error: Call-time pass-by-reference has been removed in /storage/content/63/166663/blog.prositen.com/public_html/wp/wp-content/themes/moyashimon/comments.php on line 80