anti

Just another WordPress weblog

Angel: Fred

Angel: Fred

Det var en vacker dag. Solen lyste, fåglarna kvittrade och himlen var blå. Sedan introducerades Fred och åskmolnen hopade sig. Fast bara över mitt huvud eftersom alla andra avgudar den lilla våta pedofildröm till råttkvinna som hon är. Winifred “Fred” Burkle är ingenting annat än ett litet kryphål för gamla fulingar. Hon ser ut som en tioåring och låter, pratar och beter sig som en femåring fast hon är en vuxen kvinna runt tjugofemstrecket. Det är ju helt perfekt och alla snuskgubbar kan tråna utan att råka illa ut för det.

Nästan alla kvinnliga karaktärer i Buffyverse är faktiskt små näpna råttkvinnor som inte har mycket skinn på benen. Däremot har de skinn på näsan och kommer över minimigränsen för den mentala mognadsnivån för att få ha sex med seriens gubbiga rollfigurer. Det är här jag tycker att Fred skulle göra bäst i att sitta hemma hos mamma och pappa och leka i hagen. Varför är det bara jag som ser dessa snuskiga lolitafetischer som är bortom gubbsjukt och tycker att Joss Whedon borde spärras in i en mörk igenmurad cell? Ah, just det, han är feminist. Det har jag läst på wikipedia.

Men hur gick det till den där ödesdigra dagen då Fred för första gången äntrade våra hjältars liv och för alltid förändrade deras hjärtan så till den grad att alla förr eller senare skulle få en känsla av att i gammaldags bemärkelse vilja äga henne? Låtom oss ta det från början (och nu blir det spoilers för samtliga fem säsonger).

cowFredDet var en gång ett parallellt universum där de få människor som fanns där kallades för kossor och behandlades som boskap. Där fanns en flicka som kallade sig för Fred som satt i en grotta och klottrade på väggarna i ren galenskap. Fem år tidigare hade hon varit en glad plugghäst som en annan ödesdiger kväll råkat på en elak föreläsare som skickat henne till Pylea, det där elaka parallella universumet där de få människor som fanns kallades för kossor och behandlades som boskap. Fred hade lyckats smita undan lokalbefolkningen ett tag, men sen kom Angel dit som en vindpust och ställde till det. Det hela slutade dock lyckligt för lilla Fred och hennes räddare och de åkte tillbaka till deras lilla universum där allt som inte är mänskligt i stort sett behandlas som boskap.

ratFredTill en början var Fred en mycket blyg och försiktig tös som höll sig på rummet hon fått sig tilldelat på det snofsiga hotellet som hennes räddare ägde. Där uppehöll hon sig genom att klottra på väggarna. Angel och hans snälla kompisar blev lite oroade eftersom hon var en konstig filur, men så småningom lärde hon sig att de var snälla och inte ville henne något ont (förutom att kanske banga henne hårt och länge och kanhända kan det uppstå lite blåmärken på grund av det) och slutade klottra på väggarna. Hon fick till och med en liten crush på mysängelfarbrorn som varit så snäll mot henne.

smurfFred

Efter ett tag kom hon fram till att den coola svarta killen Charles Gunn var lite mer i hennes smak trots att hon haft sina småromantiska stunder med torrbollen Wesley Wyndam-Price. Fast det var något som inte riktigt stämde och torrbollen fick sina stunder med den lilla näpna kvinnan trots allt. Fast sen gick det åt varma ställen när de började jobba med sina elaka dödsfiender den superonda advokatbyrån Wolfram & Hart eftersom en av de där dödsfienderna var ganska söt. Men han var ganska dum och gjorde hennes sjukligt blå och stirrig och Fred fanns inte mer. En sådan tur att Wesleytorrbollen lyckades få in en fot eller något annat innan det var för sent och se! hon fick gå laget runt några varv innan hon dog! Alla fick ta del av Fred, det kallar jag rättvisa! :D

Men vadå pratar som en femåring? Hur pratar man som en femåring? Förlåt. Jag var inte så tydlig här men jag ska göra mitt bästa och rätta till mitt misstag. Orden som kommer ur hennes mun låter som orden som skulle kunna komma från en normal unge på högst fem år. Lite grovt “jag tycker om dig och du tycker om mig och vi tycker om varandra. Kjamizaj och pözzizaj” men ganska träffsäkert. Ljuden däremot som kommer från hennes mun är inte av denna värld. Det kan vara bortom mina kunskaper att beskriva det men jag ska ändå göra ett gott försök; Den lilla femåringen i högt gällt gnälligt tonläge möter en ful finnig trettonårig pubertetspojke, fast värre. Hon låter faktiskt värre än killarna i min gamla högstadieklass.

Finns det ingenting bra med den här stackars Fred då? Jamen hon är ju smart och väldigt bra på matematik. Alla seriens män vill ha henne. Hennes kropp blir värd för den coola känslokalla blå demonen Illyria som är stark och kan kontrollera tiden. Det ska visst finnas ett speciellt samlingsord för de egenskaperna, nej kanske var det två. Låt mig tänka… Ja, just det, det stavas M-A-R-Y-S-U-E.

Nej men nu sitter jag ju här och är sarkastisk. Fy på mig. Men faktum är att det faktiskt kändes ganska trevligt att slippa karaktären Fred och den råttiga lolitaslampigheten i och med blåkärringen Illyrias uppdykande (och Wesley kallar henne för smurf. Ha ha ha >D). Det visar dessutom att skådespelaren Amy Acker faktiskt kan prata i normalt tonläge fritt från konstiga målbrottsinfall.

RSS 2.0 | Trackback | Comment
Fatal error: Call-time pass-by-reference has been removed in /storage/content/63/166663/blog.prositen.com/public_html/wp/wp-content/themes/moyashimon/comments.php on line 80