anti

Just another WordPress weblog

Gundam Wing

Gundam Wing

Jag vet inte riktigt varför jag fick för mig att kolla på Gundam Wing. Det är gammalt och fult, och det är en massa robotar och angstiga tonårspojkar. Inte riktigt min typ av serie. Jag har ju tittat igenom båda säsongerna av Gundam Seed så jag visste ju ungefär vad jag hade att vänta mig – fast fulare som sagt.

Jo, ska jag vara ärlig vet jag exakt varför: det var min perverst masochistiska nyfikenhet som slog till igen; den här serien fick tusentals fangirls att gråta blod över att fel sifferkombinationer fick till det, eller att multiplikationstabellen skrevs i fel ordning (Åh nej vad menar du med 2×1? Alla vet ju att det är Heero som är seme över Duo!), och dum som jag är ville jag förstå varför.

(En parentes: Yes, sifferkombinationer. Det här var åratal innan jag ens hade hört talas om de där vedervärdiga kombinationsnamnen som används för att beskriva vilka omg otp-par en fanfic handlar om, men den här fandomen var flera steg före. Hejja fangirls, ni kommer alltid på nya intressanta sätt att döda min hjärna.)

Nåja, som sagt – om serien har en sådan stor fanbase så måste den väl ha någonting i alla fall? Även om det bara är de typiska tonårs-piloterna som tydligen var väldigt gay på varandra och praktiskt taget gifta redan innan de träffades, om jag ska tolka de fics jag skummat igenom rätt.

Okej, jag inser att jag har en väldigt skadad hjärna. 49 avsnitt av en yaoi-fangirls svettigaste dagdrömmar, frivilligt…? Pervchan, Pervchan, hatar du dig själv? (Not: Nu snackar vi yaoi-fangirls 1995. Nu för tiden finns det grovare material tillgängligt; nu snackar vi serier där karaktärerna faktiskt är gay på riktigt. Oj. Nu svor jag i kyrkan. Min poäng var att nu för tiden drömmer flickorna om mer än menande blickar mellan två bishounen – och 49 avsnitt av det vet jag inte om jag skulle palla med.)

Serien började faktiskt inte så pjåkigt, insåg jag till min förvåning och vaga glädje. Visserligen brydde jag mig inte speciellt mycket om huvudpersonerna; även om det finns en pojke till varje personlighetsstereotyp förstås så orkade jag mig inte bry mig om dem.

Självklart tänker jag beskriva dem ändå.

Vi har Heero, den inåtvända kallt affärsmässiga killen (i grönt löst svettlinne) ; Duo (med den långa flätan) som istället är så övergenki att alla fangirls direkt bestämmer att det är för att han vill dölja sitt deprimerande och kaotiska inre – jaja whatever ; Trowa som är tystlåten och obrydd och gömmer sig bakom en lugg som är för stor för att rymmas i en hjälm; Quatre som är den fredliga lilla ukepojken som brister ut i gråt lite då och då, och så Wufei, en skrikande ensamvarg till kines som tycker att alla är svaga och värdelösa.

Okej då, alla är ensamvargar utom uke-chan. Alla ska rädda världen själva. De är de enda som kan göra det. Yada yada.

Vadå. Har du inte valt din favorit redan nu?

I ett djärvt drag beslutade jag mig för att skippa till nästa generation. Eller ja, tekniskt sett är nog Noin och Zechs bara 4-5 år äldre, men de är tecknade som vuxna och beter sig nästan moget; förutom vissa beteenden jag kommer till senare. Zechs Merquise – smaka på namnet. En vithårig man i mystisk mask, vars röst görs av Koyasu Takehito. Hallå? Ge mig! Dessutom har han en tillhörande butchig het flickvän som jag i och för sig nog hellre spanar på än herr standard bishounen.

Nåja, flickvän är väl att säga för mycket. I Gundam har man inte romantik, i Gundam finns bara lojalitet. Även om den varierar från avsnitt till avsnitt och gör mig totalt förvirrad över hur förlåtande alla är hela tiden. Men nu går jag händelserna i förväg igen.

Allt är frid och fröjd i Gundam Wing-världen de första avsnitten; ja, så mycket frid och fröjd det nu kan vara när Kolonierna, bebodda rymdstationer, beslutat sig för att spanka skiten ur tyrannerna på jorden genom att skicka dit ovan nämnda fem kids i varsin gigantisk robot. Låter som världens bästa idé. Fem pojkar mot hela jordens samlade arméer. Eh. Nåja.

Uppdrag efter uppdrag går dock bra, pojkarna stöter på varandra och genast bildas två av de uppenbara paren: Bistra Heero paras med genki-Duo, och gråtuke Quatre får den tyst starke Trowa. De blir genast goda vänner, alla utom Heero i alla fall, han är för upptagen med att vilja dö en ärorik död i strid. (Not: Stackars Wufei får gå utan partner, men han hatar ju i vilket fall alla. Han får slåss lite med en sliskig blomsniffande aristokrat, Treize-med-gaffelögonbrynen, så han fick ju sitt OTP till slut i alla fall)

Det finns tjejer också, en åt varje kille, men som sagt är romantik inte så viktigt här och alla dessa tjejer har en ganska könlös relation till sina pojkar. Här är det krig serru, inte fluff. Vissa av tjejerna slåss, andra definitivt inte (fred über alles!), och, eh, vissa jobbar på circus.

Nåja, nånstans runt avsnitt, ja fan vet, 25?, började alla lojalitetskonflikter jag snackade om. Militärledare blir besegrade och sparkade till höger och vänster, försvinner eller går över till fienden, och vem vet vilka Gundam-pojkarna slåss för i nästa avsnitt? Lojalitetskartan ser ut som en väl använd svinto (lite rostbrun i kanterna? Eh, nja, jo ok kanske); helt plötsligt har vi Zechs uppe i rymden medan Heero slåss för jord-armén eller vad händer egentligen?

Samtidigt som jag förlorar all överblick över vem som tycker vad och varför, passar skaparna på att trycka in ännu mer filosofiska monologer i varje avsnitt som ska förklara just dessa saker. Ingen strid eller duell är komplett utan att man får höra exakt varför det är bäst för mänskligheten att kriga/inte kriga/eh mittemellan? och det känns aningen tröttsamt efter andra gången. Poängen har gått fram, gubbar; sluta tjata, jag vet vad ni menar.

Men det är viktigt med den här förvirringen, för det framkallar personutveckling. Inget som lite sidbyte och en ett högtidligt tal mitt i stridens hetta för att locka fram de dolda sidorna i någons personlighet.

När vi är klara med serien har Heero lärt sig le, Trowa också, och Quatre har accepterat att han är en gråtuke. Jag tror jag missade hur Duo förändrades; detsamma för Wufei – om inte hans Stora Mening var att omg andra kan slåss också, vilket eh, förvisso är bra att inse, men inte känns det direkt världsomvälvande.

Och själv… ska jag väl antagligen fundera på hur man bäst kan åstadkomma Total Fred™, vilka som gjorde rätt, och vad man kan ta för lärdom av det hela, men jag har ju alltid varit lite trög. Jag gick och spelade Castlevania istället, och det kändes skönt att få piska skiten ur lite Onda Monster™ utan att behöva analysera de bakomliggande orsakerna till att en zombie kräks gift över mig.

Så sammanfattningsvis: Jae. Alltså. Visst kan man titta på den här serien utan att börja gråta blod. Men den är också fasligt lång, har tröttsamma filosofiska utläggningar för att förklara alla lojalitetshopp, och får man klåda av robotfighter kan det vara bra att distrahera sig med ett kluddblock eller nåt. (Hint: Jag stickade minst fyra små dockhalsdukar medan jag kollade på Gundam Wing) Och som vanligt är det nog farligt att undersöka fanfiction-möjligheten efter seriens slut också.

RSS 2.0 | Trackback | Comment
Fatal error: Call-time pass-by-reference has been removed in /storage/content/63/166663/blog.prositen.com/public_html/wp/wp-content/themes/moyashimon/comments.php on line 80