anti

Just another WordPress weblog

Melodifestivalen

Melodifestivalen

Idag var det dags igen. För sjätte lördagskvällen i rad steg jag in i den temporära tortyrkammaren som var vardagsrummet och förberedde mig för en två timmar lång plåga. Farväl du grymma hårda värld, må vi mötas på den andra sidan. Det var dags för Melodifestivalen.

Jag måste bekänna en sak. Förr i tiden, när jag var kanske tio år gammal, så tyckte att att Melodifestivalen var ganska spännande att titta på. Jag minns inte vad jag tyckte om låtarna, men jag tyckte iallafall att det var trevligt att sitta bänkad med familjen framför tv:n med en skål popcorn och en flaska coca cola. Riktigt mysig stämning faktiskt.

Mycket kan hända på tolv år, och mycket hände på tolv år. Det jag sakta men säkert kom fram till – och jag säger sakta eftersom jag upplevde det som att tävlingen blev tråkigare och tråkigare för varje år (i själva verket lämnade jag det där stadiet alla ungar är i där i princip allt som har någon form av melodi är bra) – var att Melodifestivalen är något av det lamaste och tråkigaste man kan titta på. Jag törs säga att det är ungefär lika spännande som att titta på nummerdragningen i Bingolotto medan gamla gubbar i vita kostymer spelar den obligatoriska saxofonmusiken i bakgrunden. Veckans artister sitter naturligtvis i soffan och duttar på sina lotter.

Varför tittar jag då på Melodifestivalen varje år? Svaret är mycket enkelt. Mamma tittar hemskt gärna på den där usla tävlingen, och jag vill inte sitta ensam och övergiven framför datorn och uggla. Det blir ofta en liten kompromiss och jag springer mellan datorn (badfic, stirrande) och tv:n (trist och ointressant, å andra sidan finns godiset här) var och varannan minut (kan inte plågan vara över snart?) för att inte dö av tråktics.

Men så kommer de tillfällen då den där tävlingen inte är så tokig. De lyser upp min tillvaro och jag glömmer hur mycket jag lidit fram till momentet de första blippen från Alexander Bards laptop genljuder i den stora konserthallen. För tre minuter är jag lycklig. Alexander Bard gestikulerar vilt med armarna där han står vid sin lilla musikmaskin, Schiptjenko ligger och fläker porrigt medan hon klinkar på synthen, och Martin, ja, han porrar och fläker han också. Låten? Japp, den är bra, behöver jag säga det? Det är ju BWO! :P “Ni vinner lätt, pojkar och flicka”, tänker jag och suckar åt att det överhuvudtaget kallas för tävling. De är i en annan klass och allt annat är helt enkelt kasst.

Nu har inte omvärlden fattat att Jag har rätt och de har fel™. BWO vinner inte och jag häver ur mig ett fasansfullt frustrationsvrål så att även de stackars grannarna som har vett nog att inte titta förstår vad som har hänt. Det är trots allt tredje gången det händer nu, förlusterna och vrålen.

Vad händer sen då? Jo, jag går vidare.

Jag har gjort det ganska klart att jag tycker att Melodifestivalen är något av det tråkigaste man kan titta på. Låtarna är tråkiga och ointressanta. Jag tittar och tänker att i det här samhället så finns det ingen plats för mig. Musiken är bara så tråkig och ointressant och det är så illa att jag inte kommer på fler ord än tråkig och ointressant. Ibland orkar jag inte ens hata. Det går nästan så långt att jag längtar tillbaka till det glada 90-talet då jag var liten och smaklös. Det är jobbigt att hata, men det är ännu jobbigare att inte förstå.

Sen finns det extremfall. Saker som är helt oförklarliga, till och med i den här läskiga världen vi lever i där allt nytt som går på radion kommer från Idol-dropouts och där det är coolt att tycka om Nalle Puh.

Jag talar förstås om Christer Sjögren. Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Inte en chans att den där gubben går vidare med den där hemska kalkonen. Min allra första och tyvärr oförglömliga association leder mig till grisfestscenen i nån av Sällskapsresan-filmerna. Det är precis så låten låter. Som en jäkla svennegrisfest med berusade rödkindade européer som tror att de har halva inne hos nån stackars infödd pingla.

Svennegrisfestkalkonen tog sig till Globen men hamnade lyckligtvis inte så högt. Tack och lov, nån måtta får det vara. Och tack och lov behövde vi inte ens nämna C-ordet i final.

Jag avslutar min rant med en hiskelig svordom. Folklighet. Finns det något fulare ord?

RSS 2.0 | Trackback | Comment
Fatal error: Call-time pass-by-reference has been removed in /storage/content/63/166663/blog.prositen.com/public_html/wp/wp-content/themes/moyashimon/comments.php on line 80