anti

Just another WordPress weblog

Resident Evil: Apocalypse

Resident Evil: Apocalypse

Okej. Jag har haft filmen hemma i två månader men aldrig orkat ta itu med den; trovärdiga källor (Michan, Signe) har hintat om att den är ruskigt usel och nyfikenheten har inte riktigt kunnat övervinna den totala antipati jag haft mot att ens stoppa ner DVD:n i min trogna PS2:a.

Jag kan väl visserligen inte säga att motivationen var på topp idag, denna ödesdigra januari-lördag då jag äntligen HÄPPHÄPP:ade mig själv till att genomlida filmen heller, men vad fan. Jag har som sagt haft filmen hemma i två månader och nu vill jag inte betala Lovefilms månadsavgift för den längre; jag vill utrymma min hylla och göra plats för filmer jag faktiskt satt hög prio på att få hem. Som typ American Pie 4 eller nåt. High quality shit.

Sagt och gjort; klockan halv åtta tryckte jag på play – och nu, 22.15, är jag sent omsider klar.

Vad filmen handlar om behöver jag väl inte berätta, men en liten sammanfattning kan jag bjuda på ändå: Ruskigt virus framtaget för att skapa perfekta soldater är helt plötsligt out of control och muterar stackars medel-Svensson till läskiga, dreglande zombies. Zombies som med ovan nämnda dregel smittar ner folk bara genom att nafsa lite på dem. Inget kink för dem alltså. ;_; Den drabbade staden stängs ner, men våra hjältar som fastnat därinne bara för att de försökte sig på lite zombieslakt istället för att fly fältet medan de kunde är inte helt nöjda med situationen. Nu gäller det bara att hitta nån snorig liten pre-tonårstjej först så kanske pappa kan hjälpa dem att ta sig ur staden sen, ja, om inte den extra muterade halv-fjärrstyrda Elefantmannen får tag på dem först. Tugg tugg!

Alice i Resident Evil: Apocalypse
Mer kläder här iaf

Och så är Milla Jovovich med också, vilket alltid är en garanti för hög kvalitet. Hrm. Henne har jag ju, eh, “gillat”, ända sedan hon sprang omkring i taskigt applicerade bandage i “Femte Elementet” och betedde sig som den klassiska mentalt efterblivna anime-hjältinnan som bara vill ha kärlek. Men nu har jag halkat in på ett sidospår, så vidare till mina åsikter om den här filmen istället.

Den första halvtimmen följde jag handlingen med något som i alla fall kan lite vagt liknas vid intresse. “Det är inte det bästa skit jag har sett,” sa jag till mig själv (Not: ja, jag pratar med mig själv. Det blir jävligt tyst i lägenheten annars. Och till skillnad från när jag pratar med mina mögliga limpor får jag i alla fall svar!), “men det finns värre. Jag pallar med det här.”

Sedan.. ångrade jag mig. Det var inte direkt någon enskild punkt, någon idiotisk vändning under filmen som fick mig att dra ner betyget till en svag etta, inte alls – men när jag insåg att jag den senaste kvarten ägnat mer uppmärksamhet åt 500-bitarspusslet på soffbordet än åt vad som hände på tv:n, samt att jag önskade att filmen skulle ta slut någon gång så jag kunde få fortsätta spela Shadow Hearts.. tja. Jag tror att bilden står klar för er nu.

Klyschig story, visst – den är ju trots allt baserad på ett b-splatter-skräckspel som i sin tur tar sin handling från klyschiga b-splatter-filmer; inte direkt Nobelpris-material men det hade jag inte väntat mig heller. Sunkiga one-liners, visst, det har jag väl också stått ut med innan. Taskigt skådespeleri? Jag har sett svenska filmer; sämre blir det inte.

Men fanken hur kan man göra en splatterfilm så fruktansvärt och genomgående tråkig? Splatt splatt zombiehjärnor mot väggen, kass oneliner, oj titta jag tror den bruna pusselbiten ska in här bland de andra bruna – va, okej, en massa små skolkids som vill tugga i sig huvudpersonen? Ok, men var ska de här björnklorna in nånstans då? Satans enfärgade pusselbitar stick och brinn – ah är filmen slut?

Nähä.

Men vad fan ta slut då?

Ungefär 10 minuter innan filmen faktiskt lyckades leverera mig den ultimata lyckan i form av eftertexter var jag tvungen att ta en halvtimmes paus för att läsa manga och fanfiction. Min hjärna var på väg in i en ödesdiger koma som inte ens tre glas Pepsi kunde hjälpa mig ur.

Men nu är jag klar. Och en etta blir det.

…tro inte att jag har lärt mig något av min erfarenheter, dock. Jag vill fortfarande se Resident Evil: Extinction. Och jag kommer hata mig själv minst lika mycket efter det som jag gör nu. För i helvete, Pervchan.

Och inte blev det något hett sex mellan de två muterade übermänniskorna heller. Fan för er, filmskapare. Fan för er. Fast jag förstår er – det vore taskigt mot stackars Nemesis att låta honom utöva sina lustar gentemot fröken Milla.

RSS 2.0 | Trackback | Comment
Fatal error: Call-time pass-by-reference has been removed in /storage/content/63/166663/blog.prositen.com/public_html/wp/wp-content/themes/moyashimon/comments.php on line 80