anti

Just another WordPress weblog

Rule of Rose

Rule of Rose

Det var en gång en ung kvinna vid namn Jennifer. Hon har inte så höga tankar om sig själv, vilket förmodligen har att göra med den rätt traumatiska barndom hon på senare tid förträngt. Ack stackars olyckliga flicka, som hjältinna i ett skräckspel kommer inget att stanna förträngt länge.

Spelet börjar med att Jennifer hittar det barnhem hon spenderade några hemska månader på i sina tidiga tonår. Underligt nog finns alla de andra barnen fortfarande kvar där; lika gamla som de var när hon senast träffade dem, och lika förtjusta i att mobba henne.

Jennifer faller snabbt tillbaka i sin roll som mobboffer, och får i resten av spelet stå ut med att springa ärenden och utföra uppdrag åt de vagt psykopatiska tonåringar som hjälpte till att forma hennes labila personlighet. Som tur är har hon hjälp av sin trofasta hund; utan honom hade hon förmodligen suttit och gråtit i ett hörn fortfarande. Ja, eller alternativt gått vilse i de enformiga korridorerna i barnhemmet och senare det mycket suspekta luftskepp de alla hamnar på.

Nånstans bland alla monsterbarn finns en mycket tragisk historia gömd – och då menar jag inte enbart på grund av styrningen och stridssystemet som får den mest tålmodiga att brista ut i gråt. Tyvärr så räcker det inte hela vägen. Jag och michan spelade detta spel tillsammans, och trots att vi peppade varandra genom att lägga in ännu mer bisarra tolkningar i allt som sades – inte för att det egentligen behövdes – var vi inte tillräckligt motiverade att spela klart spelet utan att ladda ner en Action Replay för den sista futtiga timmen eller så.

Spelet var för enformigt – miltals med spikraka korridorer som såg exakt likadana ut, och till råga på allt väldigt murrigt gråbrunt likadant.

Stridssystemet fungerade inte – Jennifer missade ungefär 95% av attackerna, vilket förvisso inte var så underligt med tanke på att hon höll ena handen framför ögonen för att inte se hur andra handen tryckte en köttkniv i hennes motståndare. Visserligen kan man försöka förklara det med att hon i första hand ska springa iväg istället för att slåss, men hon är precis lika sunkig mot de obligatoriska bossarna – och ska man smita från fiender underlättar det ju om de inte väller fram från alla hörn och kanter som en nerknarkad lämmelarmé.

Spelupplägget var för konstigt – 60% av tiden ägnades åt att låta hunden sniffa på prylar för att hitta ännu mer prylar, 25% av tiden fick man springa genom de enformiga korridorerna medan konstiga små fiender svärmade runt Jennifer och fick henne att kollapsa av gråt (och oss också); 10% gick till de hemska bossfighterna där det var ren och skär tur som avgjorde om man skulle överleva den här gången – och de sista ynka procenten fick vi belönas med cutscenes och filmer. Som visserligen var sjukt intressanta, men Pervchan säger nej.

(Vi blev för övrigt så traumatiserade av vår upplevelse att vi inte pallade med att spela om den där sista kvarten eller så som behövdes för att få se det bra slutet – det blev YouTube.)

Det som faktiskt fungerade var som sagt storyn. Den grafiska stilen i menyerna var också övertygande: någon sorts stiliserad barnboksgrafik som passade oväntat bra bland allt splatter och mord. Och soundtracket framförs av stråkorkester. Visserligen var en del låtar enerverande i längden, men det gav en väldigt speciell stämning.

Men trots stämning och story fungerar det inte. Spelet hatar dig.

Om ledordet för Holy Magic Century var medioker, så vill jag nog till Rule of Rose säga besvikelse. Jag skulle så gärna vilja ge ett högre betyg till det.

RSS 2.0 | Trackback | Comment
Fatal error: Call-time pass-by-reference has been removed in /storage/content/63/166663/blog.prositen.com/public_html/wp/wp-content/themes/moyashimon/comments.php on line 80