anti

Just another WordPress weblog

Shadow Hearts

Shadow Hearts

Först och främst: ♥. Det måste sägas. Det här spelet gillar jag. Visserligen är det ungefär lika het grafik som Final Fantasy VII på PC (trots att Shadow Hearts gavs ut ungefär samtidigt som Final Fantasy X? Eh?) och efter att ha kommit lite mer än halvvägs i spelet vill jag inte heller säga att storyn är det mest unika jag sett heller – men åh, manuset, replikerna, karaktärerna. ♥


Grafikmässigt sett är det som sagt ingen höjdare: vi bjuds på halvdetaljerade polygongubbar som springer omkring på förrenderade bakgrunder som både stil- och färgskalemässigt påminner mig fruktansvärt mycket om Final Fantasy VII. Visserligen är FFVII ett av mina absoluta favoritspel, men dess 3D-motor är inget som någonsin har legat på min topplista.

Spelet utspelar sig i Kina och Europa i ett något alternativt 1913. I alla fall hoppas jag att det är alternativt med tanke på att världen är full av typiska läskiga RPG-monster – och jag skulle nog bli lite gråtmild om jag sprang in en en av de där tentakelmonstren på väg till Ica, speciellt som jag inte har ett fett Guts-svärd att bonka ner dem med.

Handlingen startar någonstans på transsibiriska järnvägen, där en ung tjej med mesigt utseende och ruskigt kort kjol av någon anledning eskorteras österut av den japanska armén, men blir kidnappad av en man med det supersexiga namnet Roger Bacon. Mumma.

Undrar för övrigt hur många spel jag spelat som börjar ombord på ett tåg. Förutom Final Fantasy VII (igen!) så minns jag Resident Evil Zero ,Wild Arms 3, …äh, det kanske inte var fler, men det känns som om det blivit en klyscha nu.

Roger Bacon, den superstiliga engelska gentlemannen med mystiska planer som involverar fröken mespropps övernaturliga krafter – ja, hon kan bland annat hela, nån som är förvånad? – blir dock avbryten i sina kidnappingsförsök då vår hjälte, Yuri, dyker upp. Han har röster i huvudet som säger åt honom att skydda fröken helig hjältinna – Alice – och det är väl en motivation så god som någon annan.

Redan här, fem minuter eller så in i spelet, har det fått chansen att visa sin allra värsta sida: De fruktansvärda FMV:erna. Jag börjar rysa varje gång jag inser att det är film på väg, och inte av vällust och förväntansfull glädje, så som jag gjorde när jag väntade på Seymour i Final Fantasy X. Bwahaha, gick du på den lätta?

Nej, fy fanken, att se FMV:er i Shadow Hearts är ungefär som att kolla på Final Fantasy VI-Setzers ingame karaktärsporträtt; hjärnan måste liksom hitta på en bättre version för att man ska kunna rättfärdiga att man gillar personerna. Huga. Det här är så fult att man vill gråta, (kolla själv) men jag kan i alla fall trösta mig med att Yuris röst görs av pimpen Eric Stuart, samma man som gör dub-James i Pokémon. inget mobb! han är rolig!

Yuri

Nåja. FMV-Yuri må se ut som en kille som på fyllan tänker köra en kväll som dragqueen “som en kul grej”, men jag förlåter honom. Han har nämligen ett av de karaktärsdrag jag beundrar mest hos spel- och animefigurer: Han är ett första klassens råpervo. Till exempel skulle han gärna klämma lite på Alice strax efter att han räddat henne. Varför inte liksom, hon ligger ju bara där och sover i alla fall och skulle inte märka något ändå. You go get her now, boy!

I övrigt utmärker han sig genom att kunna förvandla sig till diverse olika monster, a la Vincent Valentine från (ja ja jävla tjat, jag vet!) Final Fantasy VII, och monsterförrådet fyller han på genom att dyka in i kyrkogården i sitt mörka psyke och besegra sina egna emo-minnen över att han bankat skiten ur fiender. Jag vet inte vad farbror Freud skulle säga om saken, men han skulle nog gnugga händerna förtjust medan han sade det i alla fall.

AliceAlice… skulle jag kunnat ogilla, eftersom hon är en sån där klen helartyp – men det gör jag inte. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är hos henne som gör att jag inte får den Aeris-antipati jag brukar få för den här karaktärsklassen, men inte mig emot. Det skulle kunna vara att hon låter som en speedad ekorre i striderna. Jo faktiskt; hon springer fram och slår fienden i huvudet med en bok (första vapnet är en bibel men jag hyser förhoppningar om att hon om några vapenuppgraderingar kanske utrustar sig med en Playboy. Inte? Äh. Pessimister där) och låter som Piff och Puff efter att de fått i sig några glas för mycket. Anyway. Hon är helt okej, men jag skulle förstås inte gråta om hon fick för sig att tafsa lite på Yuri också. Mer perversa tvspels-kvinnor, tack!

Nu skulle jag kunna fylla på med en förfrågan om det över huvud taget finns några perversa tvspels-kvinnor, förutom den sorten som bara existerar för att visa sina gigantiska silikonbomber invindade i spindelnät, men tack och lov kan Shadow Hearts ge mig ett “jo men kanske ändå” som svar innan jag behöver bli besviken.

Margarete Den sexiga spionen Margarete stiftar nämligen bekantskap med teamet genom att säga till Yuri att visst, “Ja okej, kolla ordentligt på mina trosor, du kan ju ta det som en ursäkt för att jag sprängde en bomb nästan i fejjan på dig” och efter det fortsätter hon att småragga lite på pojken. Visserligen är hon inte i Miroku-klass direkt, men jag gillar initiativet. Är man en snuskoman så är man, och den inledningen gav henne helt klart pluspoäng på min favvo-mätare.

Zhuzhen Sen finns också taoist-munken (? eller nåt?) Zhuzhen som, öh inte är så sjukt intressant, men visst, han bonkar folk med sin stav och kan framkalla eld och grejer, så det är säkert bra.

Apopå eld har jag fått någon konstig upphakning: Varje gång jag stöter på en fiende som använder magin Fireball så börjar min hjärna yla Johnny Cash’s Ring of Fire på högsta volym – och jag känner mig tvingad att sjunga med. Stackars grannar, skulle jag säga, men jag hatar dem så det är lugnt. Nåja, denna upphakning blev lite frustrerande när Shadow Hearts envisades med att slänga på mig en massa Fire Bats eller vad fanken det var. Men nåja, det är ju knappast spelets fel att jag är lite trasig i huvudet.

I went down, down, doo~wn
and the flames went higher

STFU, Pervchan, och fortsätt skriva istället >:0.

Keith Nästa man till rakning, eller ja, teamet: Keith Valentine. Ja, men det hörs väl på namnet att han är en vampyr. Öh, nähä? Men Vinny-chan heter ju också Valentine och alla fangirls säger ju att han är vampyr; det borde ju vara bevisat nu när Keith är en. *sparkle sparkle fangirl logic neko neko sugoi desu* Nåja, men han kickar rumpa i alla fall, men det kanske jag bara tycker för att han dök upp i teamet när mina huvudfighters försvunnit iväg. Den som misslyckas att vara starkare än Zhuzhen och Alice får aldrig vara seme i min värld, så tur för Keith att han lyckades då.

Sen finns det tydligen nån huvudperson till, men honom eller henne eller det har jag inte plockat upp än, så jag kan inte berätta nåt mer. Bwah.

Ingen huvudkaraktär men ändå cool like plastic är Meiyuan, akupunktören som samtidigt som han gör vapnen starkare även passar på att klämma lite på Yuri. Stackars lillponken påstår att han inte uppskattar det, men eftersom jag tvingar honom att komma tillbaka han ändå gör återbesök så tror jag nog ändå att han tycker om Meiyuan lika mycket som denne tycker om Yuri. Sen att Yuri lyckas tappa alla sina Sanity Points (mer senare), äh, det är bara för att dölja sanningen. Meiyuan x Yuri uNF uNF PICS PLZ!

Nåja, okej, det var alldeles för mycket information om huvudpersonerna, så jag borde nog lägga ner nu innan jag börjar spamma om storyn också. Fanken nån överraskning ska man väl ha som spelare också.

Eller tja, kanske borde jag säga något om stridssystemet också, men fanken, jag orkar inte. Okejrå. Istället för att enbart trycka fram kommandon i en meny a la alla RPG som någonsin skapats sedan 1987, så krävs även en smula finess och nykterhet, då spelaren måste lyckas pricka in färgglada områden på en cirkel, med en mätare som dyker upp då kommandot är valt. Det där lät krångligare än vad det är, så länge man i alla fall inte är helt däckad av att grannarna hade fest hela jävla natten NEJ JAG ÄR INTE BITTER.

I vilket fall är det ett intressant tillägg till striderna och gör att man slipper det enformiga (X) (X) (X) (X) (X) som ofta är resultatet av att springa omkring och levla upp alldeles för mycket (vilket jag är alldeles för duktig på att göra, fy mig). Visserligen måste man trycka på (X) hela tiden här också, men det blir i alla fall lite mer, uh, vad ska jag säga, uppmärksamhetskrävande.

Varje runda av striden förlorar dessutom karaktärerna en Sanity Point. Rätt logiskt, jag skulle nog också börja fnittra hysteriskt om jag var tvungen att slåss mot varelser vars suspekt placerade tentakler fjongade upp i givakt varje gång jag smällde till dem. Varelserna alltså, tentaklerna skulle jag inte röra ens med Meiyuans nålar. När SP är nere på 0 börjar personen i fråga frusta och rodna och svettas och blir en ylande berserk; fanken vet vad han eller hon kommer hitta på i strid härnäst, men experience får man verkligen inte efter att striden tagit slut. Lilla Alice har lägst SP av dem alla, och det beror säkert på att hon längtar efter att tappa kontrollen över sig själv och kanske klämma Margarete på rumpan lite, oh, nej! det var inte jag som gjorde det! Min Sanity var nere på minus en oändlighet!

Fienderna ja… designmässigt sett skulle varenda en av dem platsa lika bra i Silent Hill; det är konstiga människo-djurhybrider som vrider och vänder sig plågat framför mitt team, mutanter med nakna bröst som står balanserade på en arm och attackerar med sparkar eller odöda gråhudade män som hänger i taket och fnittrar förtjust medan de skjuter mina karaktärer i huvudet – en skrämmande majoritet av dem har som sagt till och med tentakler. Wah. Pervchan ledsen i ögat nu. Smisk ska de ha.

Okej, men nu orkar jag banne mig inte babbla mer; jag ska nog gå och banka skiten ur lite fiender i spelet i stället.

RSS 2.0 | Trackback | Comment
Fatal error: Call-time pass-by-reference has been removed in /storage/content/63/166663/blog.prositen.com/public_html/wp/wp-content/themes/moyashimon/comments.php on line 80