anti

Just another WordPress weblog

Dracula

Dracula

Pah, som att “The Covenant” är den enda kassa film jag sett nyligen. Ni känner väl mig? Varför se nåt bra när man kan se nåt dåligt? Host harkel låt oss fortsätta direkt till min verbala spya istället för att analysera min personlighet.

Långt innan Twilight hemsökte våra biosalonger fanns Dracula. Han var visserligen inte den första mytologiska vampyren, men han var en jävel på att locka fangirls. Bram Stokers bok har filmatiserats många gånger, med varierande resultat. Den brittiska versionen från 2006 är vad jag vill berätta om här. Som ni förstår räknar jag inte den till en av de mest lyckade versionerna – men om jag var ute efter en bisarr fanfic-AU-Dracula hade jag kanske gillat den.

En stor del av historien här rörde sig runt syfilis, vilket gav mig ett rejält “wtf”-moment. Japp, ni läste rätt. Arthur Holmwood har en ärftlig form av syfilis. Trots att han känner till detta – och redan börjat visa symptomen – gifter han sig med sin fästmö Lucy. Han vägrar ha sex med henne (vilket inte gör henne så lycklig) men smider mörka planer för att kunna bli av med sjukdomen och sedan kunna fullborda sin äktenskapliga lycka. Hur man blir av med syfilis? Busenkelt! Få över Dracula till Storbritannien och drick av hans helande blod! Så jävla nice!

Ännu en nämnvärd detalj är att Jonathan Harker i denna version aldrig kom hem från Transylvanien. Han blev dödad har jag för mig, och Jonathan var så pass oviktig för storyn att det till och med hände offscreen. Stackars liten.

Den övernaturlige greven i fråga porträtteras här av en blekfet britt med ful peruk. En blekfet britt som jag så sent som dagen innan sett som den halvtaskigt spelade skurken, Teatime, i den likaledes brittiska “Terry Pratchett’s Hogfather”. Detta bidrog en hel del till min “njae jag tror inte det”-faktor, men det hade nog räckt med att se hans halvnakna kropp för att få den reaktionen.

Lucy, jungfru-hustrun, har dock inte samma tankar som mig. Efter att ha varit gift i flera veckor utan att ens få ett litet kläm på bröstret är hon bitter och kåt, så när den blekfete karismatiske Greve Dracula helt plötsligt dyker upp har hon inget emot att ha lite rajtan-tajtan med honom. Att bli odöd själv var väl inte riktigt planerat, men jag tror hon tyckte det var värt det.

Nere i en källare i London satt sedan van Helsing, fastkedjad och halvgalen, men han dök inte upp förrän alldeles i slutet av filmen, och då hade jag nästan somnat av uttråkning så ni får förlåta mig för att jag inte går in mer på vad jag tyckte om honom. Det var säkert ett karaktärsmord här också – något annat skulle förvåna mig.

Det slog mig just att jag inte riktigt minns hur filmen slutade. Det vara väl någon stor fight förstås, och jag antar att Mina fick nåt anfall av att tycka att Dracula var sexig, och Holmwood dog säkert av sin syfilis eller i strid eller nåt. Whatever. Inte direkt så att jag orkar kolla på youtube för att påminna mig själv om de säkert extremt intressanta detaljerna.

Så, för att sammanfatta: Jag vet fan inte om den här filmen sög mer eller mindre än “The Covenant”, men de ligger väldigt nära varandra på den universiella “jag skjuter mig i lilltån hellre än att jag någonsin ser den här skiten igen”-skalan.

Här, ett klipp ur filmen. Jag bjuder.

RSS 2.0 | Trackback | Comment
Fatal error: Call-time pass-by-reference has been removed in /storage/content/63/166663/blog.prositen.com/public_html/wp/wp-content/themes/moyashimon/comments.php on line 80