Då jag redan sammanfattat filmen Incubus i kort till en av denna sidas medförfattare, tänker jag ta den enkla vägen och helt enkelt snygga upp chattloggen. Det är inte värt plågan att fundera på handlingen igen, för att formulera idiotin på ett fagrare och mer sammanhängande sätt. Varför skulle jag, när inte ens filmteamet orkade?

6 “ungdomar” (gissar jag) råkade krascha bilen när de skulle ut och campa. Ingen mobiltäckning, så de går genom skogen till närmaste motorväg

signe: Tara ska vara ungdom?
pervchan: jag antar det
pervchan: eller lix 22-23 kanske
signe: hon ser ju ut som 35 minst
signe: aja

BAM mitt i skogen står ett läskigt hus! Dörren är låst, men det verkar övergivet, så de klättrar upp på taket och tar sig in via takventilationen.

Tara går först.

När hon har landat så följer de andra efter. Utan att vänta på om hon kan öppna inifrån eller nåt. Alla utom en klättrar ner. Den sista tycker att DET HÄR ÄR SKIT, så när hennes pojkvän har klättrat ner så drar hon.

När hennes pojkvän är på väg ner så går repet sönder och de kan inte ta sig upp samma väg igen.
Anyway, nere där ser det fett skabbigt ut, typ som ett silenthill-sjukhus, och tara råkade kliva på nåt som visade sig vara en avbiten tunga.

Förlåt, inte tara, “jayjay”.

Sen finns det lik där. Hoppsan. Två snubbs som verkar ha dödat varandra – den ena verkar ha bitit av sig tungan också.

De snokar runt lite till. Det finns ett stort rum med ett mindre glasrum inuti, och inne i den sitter en kille fastbunden och sover. Han har en massa ledningar och jox som går in i honom

En av snubbsen känner igen att det där var en MÖRDARE som skulle blivit AVRÄTTAD för 10 år sen. Han hade bitit av sig tungan och DÖDAT sin familj.

Sen går strömmen. Eller det blir mörkt i alla fall. Läskigt läskigt – för JAYJAY slog ju på lampan när hon kom ner – så NÅN VERKAR SLÄCKT LAMPAN.

De snokar runt lite mer och hittar ett rum med epileptiskt blinkande lampor.

Där finns en generator.

De går in dit.

En av kvinnsen säger ÅH NEJ DET ÄR NÅN HÄR, men de andra bryr sig inte.

Så JAYJAYs brorsa JOSH går in och PRECIS NÄR HAN SLAGIT PÅ STRÖMMEN – MED DEN BLODIGA STRÖMBRYTAREN – så HUGGER nån honom i halsen med en SKRUVMEJSEL.

De springer därifrån, kånkar med sig JOSH. Han är DÖD.

JAYJAY gråter illa

(tara kan INTE spela bra alls).

(det var en fruktansvärt pinsam scen)

De STÄNGER IN den elaka mannen i doktor-rock och drar, och så sitter de och GRÅTER över Josh kropp.

OH NO ylar JAYJAY några gånger. OH NO! OH NO! MY BROTHER!

De andra bestämmer sig för att hitta nån väg ut.

JAYJAY sitter kvar med brollan i ett rum som verkar vara övervakningscentrum.

Ah, och BTW så har de också hittat en NYCKEL till glasrummet Den låg i munnen på kvinnan med den AVBITNA TUNGAN.

signe: Hur jävla många folk har bitit av tungan egentligen?
pervchan: hittills bara mördaren i glasrummet och den döda kvinnan
signe: okej

JAYJAY tyckte att det var väldans synd om mördaren i glasrummet.

De andra hittar en ventilationstrumma som man skulle kunna ta sig ut genom. Den andra kvinnan HOLLY går tillbaka för att hämta TARA. Uh. JAYJAY.

JAYJAY har – eftersom hon är så skilled – lyckats hitta precis rätt VHS-band i övervakningsummet, OCH precis rätt dokument, så nu vet hon allt.

Hon har gått ner till GLASRUMMET igen. MÖRDAREN hade taskig barndom.

Hans mamma skrubbade hans mun med metallborste för att få honom att sluta sjunga

signe: ajje
signe: så tondöv?

Så till slut bet han av sig tungan och dödade familjen. Deras hus var skabbigt som SILENT HILL också.

JAYJAY börjar dock inte berätta detta. Hon börjar prata om UT-UR-KROPPEN-upplevelser först; att hon hade såna när hon var liten.

Sen pratar hon om MÖRDAREN, och säger VORE DET INTE SKÖNT OM MAN KUNDE SLIPPA SIN KROPP OM MAN HAR DET SÅ HEMSKT. Da-Da-DUHM!

De har gjort EXPERIMENT på honom. Han satt på mentalsjukhus i 15 år, sen har han suttit HÄR i några år också – och de ger honom ELCHOCKER.

Men det är inte bra för då händer FENOMENET oftare.

Nu har TOKEN BLACK GUY kommit för att se varför JAYJAY och HOLLY inte kommit än. Han är också helt FASCINERAD av historien.

MÖRDAREN drömmer.

Hans ögonlock RYCKER.

(nu kommer jag inte ihåg exakt vad som hände)
(men de går mot ventilationsschaktet)

Just det. De går NER FÖR TRAPPEN till ventilationsschaktet. Verkar det inte smartare att fly från så hög våning som möjligt?

PETER, den tredje grabben, är BORTA. MEN INTE SÅ LÄNGE TILL. Han dyker upp helt plötsligt och HUGGER EN YXA I token black guy. Men ingen är död än. De springer och springer; tillbaka till glasrummet.

HOLLY kommer in först och stänger in sig. De andra skriker SLÄPP IN MIG.

HOLLY stirrar skräckslaget.

JAYJAY och BLACK GUY är nästan överfallna av PETER – då blir de insläppta. Precis i tid.

PETER lunkar därifrån.

JAYJAY vet allt.

JAYJAY vet att mördaren TAR ÖVER FOLK när de sover.

Planen är nu att nån av dem ska somna så att mördaren lämnar PETER, då kan de springa och hämta en stege i källaren.

HOLLY blir utvald för hon är SVAGAST.

HOLLY somnar.

HOLLY vaknar.

HOLLY låter som att hon håller på att kvävas, så de tar bort munkaveln.

HOLLY attackerar JAYJAY.

TOKEN BLACK GUY slänger en plastpåse över sin flickvän HOLLY och kväver henne till döds.

JAYJAY skriker OH NO!

OH NO!

De bestämmer sig för att leta efter stegen ändå – nere i rummet där de stängde in den galna doktorn.
Doktorn är kvar, han skriker NEJ SNÄLLA LÅT BLI MIG och trycker en häftpistol i skallen på sig själv.

STEGEN är BORTA!

PETER kommer gående.

JA FÖRRESTEN. BLACK GUY blev så arg att han ryckte bort alla sladdar från MÖRDAREN innan de gick.
Så MÖRDAREN sitter inte fast längre – och inte låste de dörren heller.

De smiter från Peter.

BLACK GUY ställer sig i bakhåll.

BLACK GUY attackerar Peter.

Men…

PETER är SIG SJÄLV igen. När han ligger i en pöl med blod och DÖR säger han bara DET ÄR JAG, PETER. ER VÄN!
Han ler mesigt och DÖR.

JAYJAY skriker OH NO!
OH NO!

signe: Hur kunde han bli besatt från början?
signe: harusagt det?
pervchan: JAYJAY sa att han hade somnat när han väntade på dem
pervchan: JAYJAY vet allt
signe: pöh
signe: vabra

JAYJAY och BLACK GUY går därifrån.

Men DÅ
låter en DUNS
och MÖRDAREN hoppar från taket
och VRIDER NACKEN av black guy.

JAYJAY skriker OH NO
och springer
OH NO!
OH NO!

Hon springer tillbaka till takventilationen som de alla kom in genom, och bestämmer sig för att ta sig ut den vägen trots att repet var för kort.

MÖRDAREN kommer gående.

I’M COMING, JAYJAY säger han trots att han inte har nån tunga. Sen säger han nåt fint och romantiskt om att han längtar tills han får vara inuti henne

JAYJAY har problem med att få repet att fastna däruppe.

MÖRDAREN kommer närmare

SEN LYCKAS HON

MÖRDAREN kommer fram och ser bara repet.

I’M COMING, JAYJAY fnittrar han och klättrar.

Men då kommer JAYJAY fram bakom honom – HON HADE ALDRIG KLÄTTRAT UPP!

DIN JÄVEL skriker hon och drar i repet. Det ramlar till slut ner, och MÖRDAREN bryter en massa ben

KILL ME säger han och ler snällt

JAYJAY tar repen om nacken på honom och drar och drar tills han dör, sen sätter hon sig en bit bort och somnar, och får en bisarr dröm när hon ligger i en fin vit säng och har sexuella upplevelser.

I DRÖMMEN så har tydligen MÖRDAREN ätit henne. På många sätt. Det var trevligt tills det blev en stor blodklump. Hon vaknar av att han kikar upp under täcket.

Sen stapplar hon sig genom sjukhuset. Det kommer en polis och säger MEN VAFAN HAR DU GJORT KVINNA.
Han sätter handfängsel på henne och leder henne ut i solljuset.

I en polisbil sitter den tredje kvinnan som aldrig ville in i huset.

HUR ÄR DET JAYJAY? undrar hon.

JAYJAY svarar inte.

JAYJAY blir ledd till en annan bil.

Säger ingenting.

WHAT’S THE MATTER GIRL? CAT GOT YOUR TONGUE? säger polisen och sätter sig i framsätet.

När bilen kör iväg så tittar JAYJAY mot kameran och har MÖRDARENS onda ögon.

Hon ler.

THE END

Sedan insåg jag förstås mitt misstag, men faktum är att jag hade kunnat hoppa över de första avsnitten och inte förlorat nånting av storyn egentligen. Ja, och förmodligen resten av dem också.

Storyn, ja, okej. Nu har jag inte sett klart serien utan jag är knappt halvvägs (och måste ta en lång paus) men hittills har det inte varit mycket till story. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag ljög så fruktansvärt för er tidigare.

Koichi, vår väldigt standard pucko-huvudperson, har gått och trånat efter sin klasskompis, den blyga Yuumi, i typ två år utan att säga nåt till henne. Plötsligt en dag kommer Koichis barndomsvän Mao tillbaka från Paris. Hon var en genki plugghäst när hon drog till Frankrike för nåt år sen; nu är hon en genki snygging. Mao bestämmer sig för att få ihop Koichi med sin drömtjej och så sker.

Nej, det var inga spoilers, det hände i första tredje avsnittet.

Mao själv lär känna öh, nån tystlåten klasskompis som jag inte hittar namnet på i Wikipedia. I alla fall så jobbar han på en jazzbar och Mao brukar hänga där och lyssna på musik. Sen försöker killen hångla upp henne, yada yada.

Nu är det här ju en skolromans-serie, så klart att det inte är så här lätt. Nejdu, när Mao ser Koichi med sin tjej blir hon lite konstigt svartis – och likadant känner Koichi när han springer in i Mao med jazzpojken. Oh. My. God. Vad ska hända nu. Jag undrar och jag undrar och jag undrar.

Oj, spoiler, Wikipedia säger att Koichi dumpar flickvännen i sista avsnittet och hånglar upp Mao. Oh noes. Nu kan jag ju inte titta på serien.

…men ok. Förutom den här standardtrökiga romansdelen måste det väl finnas nåt mer i serien?

Ja, vad glad jag blir att du frågar!

JoförattsåHÄR är det dårå. KimiKiss är baserat på en datingsimulator, vilket förklarar att storyn är “lite” sisådär och har förvåningsfaktor kritiskt låg. I spelet finns det ju massor och massor av brudar man kan välja att utöva sina tonårshormonstinna lustar på. I animen kände de väl att det inte riktigt gick att göra Koichi till en sån jävla pimp – det är ju inte Love Hina vi kollar på. Så istället så, ojhoppsan, slängde de in en ny karaktär, som fick ta över några av Koichis personlighetsdrag och några av hans brudar.

Från vänster: rikemansbrud, läskigt snille, genki snyggo, blyga tjejen, sporttomboy, lillasyster lesbisk

Så där har vi det. Två tråkiga puckon och deras kärlekskval. Ja, och så lillasystern, hennes kompis (som jag är säker hon har ett lesbiskt förhållande med men det vill jag inte tänka på för de känns rätt minderåriga) – och deras grodgosedjur som hånglar järnet minst 3 gånger varje avsnitt.

Roligare kan man ju ha det.

Långt innan Twilight hemsökte våra biosalonger fanns Dracula. Han var visserligen inte den första mytologiska vampyren, men han var en jävel på att locka fangirls. Bram Stokers bok har filmatiserats många gånger, med varierande resultat. Den brittiska versionen från 2006 är vad jag vill berätta om här. Som ni förstår räknar jag inte den till en av de mest lyckade versionerna – men om jag var ute efter en bisarr fanfic-AU-Dracula hade jag kanske gillat den.

En stor del av historien här rörde sig runt syfilis, vilket gav mig ett rejält “wtf”-moment. Japp, ni läste rätt. Arthur Holmwood har en ärftlig form av syfilis. Trots att han känner till detta – och redan börjat visa symptomen – gifter han sig med sin fästmö Lucy. Han vägrar ha sex med henne (vilket inte gör henne så lycklig) men smider mörka planer för att kunna bli av med sjukdomen och sedan kunna fullborda sin äktenskapliga lycka. Hur man blir av med syfilis? Busenkelt! Få över Dracula till Storbritannien och drick av hans helande blod! Så jävla nice!

Ännu en nämnvärd detalj är att Jonathan Harker i denna version aldrig kom hem från Transylvanien. Han blev dödad har jag för mig, och Jonathan var så pass oviktig för storyn att det till och med hände offscreen. Stackars liten.

Den övernaturlige greven i fråga porträtteras här av en blekfet britt med ful peruk. En blekfet britt som jag så sent som dagen innan sett som den halvtaskigt spelade skurken, Teatime, i den likaledes brittiska “Terry Pratchett’s Hogfather”. Detta bidrog en hel del till min “njae jag tror inte det”-faktor, men det hade nog räckt med att se hans halvnakna kropp för att få den reaktionen.

Lucy, jungfru-hustrun, har dock inte samma tankar som mig. Efter att ha varit gift i flera veckor utan att ens få ett litet kläm på bröstret är hon bitter och kåt, så när den blekfete karismatiske Greve Dracula helt plötsligt dyker upp har hon inget emot att ha lite rajtan-tajtan med honom. Att bli odöd själv var väl inte riktigt planerat, men jag tror hon tyckte det var värt det.

Nere i en källare i London satt sedan van Helsing, fastkedjad och halvgalen, men han dök inte upp förrän alldeles i slutet av filmen, och då hade jag nästan somnat av uttråkning så ni får förlåta mig för att jag inte går in mer på vad jag tyckte om honom. Det var säkert ett karaktärsmord här också – något annat skulle förvåna mig.

Det slog mig just att jag inte riktigt minns hur filmen slutade. Det vara väl någon stor fight förstås, och jag antar att Mina fick nåt anfall av att tycka att Dracula var sexig, och Holmwood dog säkert av sin syfilis eller i strid eller nåt. Whatever. Inte direkt så att jag orkar kolla på youtube för att påminna mig själv om de säkert extremt intressanta detaljerna.

Så, för att sammanfatta: Jag vet fan inte om den här filmen sög mer eller mindre än “The Covenant”, men de ligger väldigt nära varandra på den universiella “jag skjuter mig i lilltån hellre än att jag någonsin ser den här skiten igen”-skalan.

Här, ett klipp ur filmen. Jag bjuder.

Det senaste i den andra gruppen av filmer som jag av nån idiotisk anledning utsatt mig för är The Covenant. Det är en cool film, en riktigt cool film. Lika cool som Buffy och Supernatural, det såg jag direkt på introt. Coola tonåringar med coola övernaturliga krafter. Cool bakgrundshistoria som involverar häxjakterna på 1600-talet. Coola ondskefulla symboler i bakgrunden av coolt brinnande text. Jag är såld.

Låt mig demonstrera lite med hjälp av Youtube. Vänta, det där är bara trailern. För att få se introt vill ni kolla här. Eller låt bli, det är nog säkrast. Resten av filmen finns också där, och ni kanske drabbas av samma dumma idioti som jag, och kollar på resten.

Jaha, okej, vad filmen handlar om?

För typ jäääättemånga år sen så grundade fem familjer en stad. De var rätt coola, och hade coola krafter. Sen blev det häxjakter och grejer, och en av familjerna dog ut där, utan ättlingar att föra kraften vidare. Men skit i det nu, för nu är det 2005 och fyra coola killar har ärft sina respektive familjers grymma krafter. De får vara lite försiktiga med krafterna, för dels skulle det nog inte vara så hett om folk fick reda på att de existerade, och dels är magin beroendeframkallande och typ förkortar brukarens liv. Det är ju inte så coolt, så det platsar inte i filmen.

Tja, sen är det de vanliga scenerna där vi får se hur huvudpersonerna imponerar på brudar och bråkar med andra killar som försöker vara coola. Den nya tjejen i stan faller för en huvudperson; den nya killen i stan också. Eller det kanske bara var jag som försökte göra filmen lite intressantare för mig. Men det händer mystiska saker. Nån annan än de fyra utvalda gullgossarna använder kraften; nån tjej får en förbannelse som involverar spindlar lagd över sig, och fy fan, nu muckar nån med Nya tjejen i stan också.

OMG ångest och förtvivlan och enorm överraskning: Den femte familjen hade inte alls dött ut! Det finns en våldtäktsättling, och han är inte bara pissed off över att han inte får vara med de coola killarna, han är dessutom beroende av kraften! Hur ska det hela sluta!

I den ultimata coola magiska fighten förstås! Magislemklumpar flyger över skärmen, häftiga effekter får ögonen att lysa av illvilja och satanism, och sen får nån spö och nån annan får bruden. Ni får väl gissa detaljerna själva.

Istället för en ointressant sammanfattning klädd i ord av en ointressant och ganska äcklig film så blir det pics. Mina talanger med Flash är obestridliga. Titta och njut. Sedan att min Richard Gere är så mycket hetare än slusken själv är kanske lite synd, men jag kunde tyvärr inte rita skabbigare. Varför har jag lagt ner tid på det här skabbet? Lite pinsamt.

Jag är hygglig på det sättet.

Flawless sexual technique

Baldur’s Gate 2 hade inget slut för kaotiska karaktärer, så jag hittade på ett eget. (Och det är för den delen mycket bättre än något av de riktiga sluten.)

Och när spelet var slut tog gänget anställning som skådespelare i ett populärt tecknat barnprogram.

Nästan alla kvinnliga karaktärer i Buffyverse är faktiskt små näpna råttkvinnor som inte har mycket skinn på benen. Däremot har de skinn på näsan och kommer över minimigränsen för den mentala mognadsnivån för att få ha sex med seriens gubbiga rollfigurer. Det är här jag tycker att Fred skulle göra bäst i att sitta hemma hos mamma och pappa och leka i hagen. Varför är det bara jag som ser dessa snuskiga lolitafetischer som är bortom gubbsjukt och tycker att Joss Whedon borde spärras in i en mörk igenmurad cell? Ah, just det, han är feminist. Det har jag läst på wikipedia.

Men hur gick det till den där ödesdigra dagen då Fred för första gången äntrade våra hjältars liv och för alltid förändrade deras hjärtan så till den grad att alla förr eller senare skulle få en känsla av att i gammaldags bemärkelse vilja äga henne? Låtom oss ta det från början (och nu blir det spoilers för samtliga fem säsonger).

Det var en gång ett parallellt universum där de få människor som fanns där kallades för kossor och behandlades som boskap. Där fanns en flicka som kallade sig för Fred som satt i en grotta och klottrade på väggarna i ren galenskap. Fem år tidigare hade hon varit en glad plugghäst som en annan ödesdiger kväll råkat på en elak föreläsare som skickat henne till Pylea, det där elaka parallella universumet där de få människor som fanns kallades för kossor och behandlades som boskap. Fred hade lyckats smita undan lokalbefolkningen ett tag, men sen kom Angel dit som en vindpust och ställde till det. Det hela slutade dock lyckligt för lilla Fred och hennes räddare och de åkte tillbaka till deras lilla universum där allt som inte är mänskligt i stort sett behandlas som boskap.

Till en början var Fred en mycket blyg och försiktig tös som höll sig på rummet hon fått sig tilldelat på det snofsiga hotellet som hennes räddare ägde. Där uppehöll hon sig genom att klottra på väggarna. Angel och hans snälla kompisar blev lite oroade eftersom hon var en konstig filur, men så småningom lärde hon sig att de var snälla och inte ville henne något ont (förutom att kanske banga henne hårt och länge och kanhända kan det uppstå lite blåmärken på grund av det) och slutade klottra på väggarna. Hon fick till och med en liten crush på mysängelfarbrorn som varit så snäll mot henne.

Efter ett tag kom hon fram till att den coola svarta killen Charles Gunn var lite mer i hennes smak trots att hon haft sina småromantiska stunder med torrbollen Wesley Wyndam-Price. Fast det var något som inte riktigt stämde och torrbollen fick sina stunder med den lilla näpna kvinnan trots allt. Fast sen gick det åt varma ställen när de började jobba med sina elaka dödsfiender den superonda advokatbyrån Wolfram & Hart eftersom en av de där dödsfienderna var ganska söt. Men han var ganska dum och gjorde hennes sjukligt blå och stirrig och Fred fanns inte mer. En sådan tur att Wesleytorrbollen lyckades få in en fot eller något annat innan det var för sent och se! hon fick gå laget runt några varv innan hon dog! Alla fick ta del av Fred, det kallar jag rättvisa!

Men vadå pratar som en femåring? Hur pratar man som en femåring? Förlåt. Jag var inte så tydlig här men jag ska göra mitt bästa och rätta till mitt misstag. Orden som kommer ur hennes mun låter som orden som skulle kunna komma från en normal unge på högst fem år. Lite grovt “jag tycker om dig och du tycker om mig och vi tycker om varandra. Kjamizaj och pözzizaj” men ganska träffsäkert. Ljuden däremot som kommer från hennes mun är inte av denna värld. Det kan vara bortom mina kunskaper att beskriva det men jag ska ändå göra ett gott försök; Den lilla femåringen i högt gällt gnälligt tonläge möter en ful finnig trettonårig pubertetspojke, fast värre. Hon låter faktiskt värre än killarna i min gamla högstadieklass.

Finns det ingenting bra med den här stackars Fred då? Jamen hon är ju smart och väldigt bra på matematik. Alla seriens män vill ha henne. Hennes kropp blir värd för den coola känslokalla blå demonen Illyria som är stark och kan kontrollera tiden. Det ska visst finnas ett speciellt samlingsord för de egenskaperna, nej kanske var det två. Låt mig tänka… Ja, just det, det stavas M-A-R-Y-S-U-E.

Nej men nu sitter jag ju här och är sarkastisk. Fy på mig. Men faktum är att det faktiskt kändes ganska trevligt att slippa karaktären Fred och den råttiga lolitaslampigheten i och med blåkärringen Illyrias uppdykande (och Wesley kallar henne för smurf. Ha ha ha >D). Det visar dessutom att skådespelaren Amy Acker faktiskt kan prata i normalt tonläge fritt från konstiga målbrottsinfall.

Jennifer faller snabbt tillbaka i sin roll som mobboffer, och får i resten av spelet stå ut med att springa ärenden och utföra uppdrag åt de vagt psykopatiska tonåringar som hjälpte till att forma hennes labila personlighet. Som tur är har hon hjälp av sin trofasta hund; utan honom hade hon förmodligen suttit och gråtit i ett hörn fortfarande. Ja, eller alternativt gått vilse i de enformiga korridorerna i barnhemmet och senare det mycket suspekta luftskepp de alla hamnar på.

Nånstans bland alla monsterbarn finns en mycket tragisk historia gömd – och då menar jag inte enbart på grund av styrningen och stridssystemet som får den mest tålmodiga att brista ut i gråt. Tyvärr så räcker det inte hela vägen. Jag och michan spelade detta spel tillsammans, och trots att vi peppade varandra genom att lägga in ännu mer bisarra tolkningar i allt som sades – inte för att det egentligen behövdes – var vi inte tillräckligt motiverade att spela klart spelet utan att ladda ner en Action Replay för den sista futtiga timmen eller så.

Spelet var för enformigt – miltals med spikraka korridorer som såg exakt likadana ut, och till råga på allt väldigt murrigt gråbrunt likadant.

Stridssystemet fungerade inte – Jennifer missade ungefär 95% av attackerna, vilket förvisso inte var så underligt med tanke på att hon höll ena handen framför ögonen för att inte se hur andra handen tryckte en köttkniv i hennes motståndare. Visserligen kan man försöka förklara det med att hon i första hand ska springa iväg istället för att slåss, men hon är precis lika sunkig mot de obligatoriska bossarna – och ska man smita från fiender underlättar det ju om de inte väller fram från alla hörn och kanter som en nerknarkad lämmelarmé.

Spelupplägget var för konstigt – 60% av tiden ägnades åt att låta hunden sniffa på prylar för att hitta ännu mer prylar, 25% av tiden fick man springa genom de enformiga korridorerna medan konstiga små fiender svärmade runt Jennifer och fick henne att kollapsa av gråt (och oss också); 10% gick till de hemska bossfighterna där det var ren och skär tur som avgjorde om man skulle överleva den här gången – och de sista ynka procenten fick vi belönas med cutscenes och filmer. Som visserligen var sjukt intressanta, men Pervchan säger nej.

(Vi blev för övrigt så traumatiserade av vår upplevelse att vi inte pallade med att spela om den där sista kvarten eller så som behövdes för att få se det bra slutet – det blev YouTube.)

Det som faktiskt fungerade var som sagt storyn. Den grafiska stilen i menyerna var också övertygande: någon sorts stiliserad barnboksgrafik som passade oväntat bra bland allt splatter och mord. Och soundtracket framförs av stråkorkester. Visserligen var en del låtar enerverande i längden, men det gav en väldigt speciell stämning.

Men trots stämning och story fungerar det inte. Spelet hatar dig.

Om ledordet för Holy Magic Century var medioker, så vill jag nog till Rule of Rose säga besvikelse. Jag skulle så gärna vilja ge ett högre betyg till det.

Nå, RPG-utbudet till Nintendo 64 var inte det allra största, så därför blev jag alldeles flinig av glädje när jag lyckades lägga vantarna på Holy Magic Century.

Tragiskt nog dröjde det bara några minuters spelande innan jag insåg mitt misstag.

Huvudpersonen Ayron – Brian i US-versionen, Jean-Jaques i Japan wtf jag vill spela med Jean-Jaques – är en magikerlärling. Vilket i det här fallet innebär att han samlar kristaller: vatten, jord, eld och luft. Med tillräckligt många kristaller av rätt typ lär Ayron sig nya magier. Ayrons pappa Bart är en Spirit Tamer och ganska mycket coolare än Ayron. Men abonnenten du söker kan inte nås för tillfället: Bart blev lite purken då den Magiska Boken stals, och han har stuckit iväg för att leta reda på tjuven.

Det har gått en månad, pappsingen är inte tillbaka, men vad som är ännu värre är att förseningsavgiften till biblioteket kommer bli av bibliska proportioner. Eller så var det nåt om att boken kan göra dumma saker i orätta händer, whatever. Så Ayron greppar sin stav och börjar sin linjära resa genom världen.

Visst låter det spännande? Visst vill ni bara betala mig en massa pengar i hyra för att få låna spelet? Det är helt ok, starta kön här – och läs inte resten av den här texten.

Holy Magic Century har inte många rätt. Eller stryk det, vete fanken om det hade ett enda. Nu var det visserligen några år sedan så möjligen har de värsta nackdelarna försvunnit i glömskan – låt mig göra en genomgång och ta en promenad genom minnets luddiga korridorer:

Grafik
Okej, alla vet att Nintendos gamla trotjänare inte var någon höjdare på texturer – de flesta spel skröt med grafik i stil med vagt smutsfläckade Duplo-bitar monterade i grälla färgkombinationer – men Holy Magic Century skulle inte imponera på en färgblind 3-åring.

Musik
Final Fantasy 1 hade mer variation på melodierna. Final Fantasy 1 hade dessutom fördelen att det inte ville plåga mina öron med hurtbulliga klämkäcka trudelutter, även om FF1 också tyckte att midi-loopar var det hetaste sen helstekt minigris. Jag är inte imponerad.

Storyn
Tja som sagt, Ayron-Brian-Jean-Jaques måste hitta farsgubben och den Magiska Boken, annars kommer ett eller annat hemskt att inträffa. Det var nåt om demoner som skulle ta sig över eller nåt.

Allting är väldigt pang på rödbetan här; det finns inga sidoquests, alternativa lösningar, ingen superequipment att luska reda på, inga pengar att samla (man får alla prylar gratis när det är dags för dem att dyka upp i spelet). Bara gå vidare, prata möjligtvis med nån nisse i varje by, det är lugnt, det är inte som att du kommer att drunkna i text. Poff en boss, poff smäcka ner honom, poff där kom nästa by.

“Ja, jag håller absolut med!”

Eh. Och nu vet jag inte om det beror på att storyn inte var så uppenbar eller om det mer är ett tecken på att jag inte var så uppmärksam, men jag fastnade på en boss, la ner spelandet i nåt år, innan jag insåg att det var slutbossen jag var på. Det fick mig att svära till en smula måste jag säga.

Hm, och det finns ett gäng NPC:er varav jag bara kommer ihåg någon med lite otydlig könsspecifikation som typ visade sig vara lite evil eller nåt? Inget som fastnade i mitt stenhårda kolbitshjärta med andra ord.

Nu skulle jag kunna berätta om stridssystemet (du måste sikta magier! ) eller upplevlingssystemet (tänk FF2), men helt ärligt tror jag inte att nån är så sugen på att läsa om det här spelet. Det finns dock en radda YouTube-klipp som demonstrerar spelet, för de som faktiskt har den sortens uppgivna masochism som krävs. Enjoy, it’s on me.

När jag ändå slänger mig med länkar så kan jag påpeka att nån snubbe på gamefaqs håller med mig om att det här spelet är rätt dynga.

Jag skulle vilja avsluta med ett ord som jag tycker sammanfattar Holy Magic Century riktigt bra:

Medioker.